smd

Idag vet jag varken ut eller in. Jag är mest frustrerad och irriterad.
Det känns som att en liten parasit försöker gnaga sig ut inifrån min kropp.
Jag vet att jag låter helt skadad nu men jag kan inte stoppa det längre. Nu pallar jag snart inte mer.
Johan lämnar mig, ändrar sin adress men hämtar inte sina saker. Han älskar inte mig och när jag ber honom lämna mig så säger han att han inte kan. KAN ?
Jag fattar ingenting .. Antingen eller, tycker jag .
Jag har inga problem med att vi separerar för fungerar det inte så fungerar det inte men vad kan jag göra i detta egentligen ? Enbart sitta kvar ? Ska jag satsa eller inte? Jag får inget rakt besked. Han är ledig tre månader på ett år och av dom tre månaderna har han varit hemma 5 veckor. Jag är ingen sån flickvän som kräver att han ska vara hemma när han är ledig utan han gör vad han vill med sin lediga tid och oftast vill han spendera den med sina vänner vilket jag tycker att han ska eftersom att han är ganska isolerad i sitt jobb när han jobbar nästan dygnet runt men .. jag skulle gärna vilja att vi ses några dagar i alla fall .. Jag klagar aldrig på något han gör, gör han något dumt så säger jag bara vad jag tycker och sen är det bra. Även om vi aldrig träffas så kan han lita på mig vad det än gäller och jag kan lita på honom. Varför ska avståndet då döda vårt förhållande? Kan vi inte få ha det bra som vi en gång hade ? Igår blev jag lite ledsen för han är ledig i tre veckor och har varit hos sina vänner i över två veckor nu. Han är ledig i 5 dagar till och än är han inte nere hos mig? Jag har sagt åt honom att om han inte tänker komma så behöver han inte men han säger att han ska komma och har sagt det sen han blev ledig. (det är över 50 mil mellan hans kompisar och mig) Hade jag kunnat ta ledigt från jobb så hade jag åkt upp till honom med första bästa tåg .. Där är skillnaden mellan oss. Jag kämpar för att det ska fungera, jag hade lösningar på avståndsproblemet och jag skulle varit hos dig innan du hann blinka om jag bara kunde. Så fungerar inte du och det är ganska frustrerande. Jag önskar bara att vi kunde mötas.
Sen när det gäller vårt boende.. Jag hyrde en stor etta under sommaren medans jag jobbade i Trelleborg samtidigt som vi hade huset i Veberöd. När vi sa upp huset skulle vi bo i ettan för att minska kontnaderna lite och leta större sen men vi fick erbjudandet om en fyra på 97kvm, nyrenoverad takvåning för 6200 i månaden och vi tog den, tillsammans! Sen ville han inte bo där när vi väl hade flyttat in .. Han hade inte ens varit där och sett hur det såg ut med våra möbler eftersom att han jobbar på gotland men jag fattade inte hur han kunde ta det beslutet utan att se hur mysigt det faktiskt blev .. Nu sitter jag där med en dyr hyra för en ensamstående och två hundar, samtidigt som jag ska försöka jobba så mycket jag bara kan. Det går inte ihop hur jag än vrider och vänder på det. Jag klagar aldrig över mina hundar för dom är det finaste jag har. Utan dom hade jag inte varit den jag är idag, tycker bara synd om dom ibland när dom är hemma mycket ensamma. Jag var faktiskt inte ensam när jag skaffade dom men står där ändå idag med båda två. Dom är bäst i vilket fall :) Dom flesta säger till mig att jag ska flytta eller skaffa mig en inneboende men helt ärligt, jag har bott hemifrån sen jag var 15 och alltid haft MITT hem .. Skulle då någon annan bo i min lägenhet, ALDRIG i livet. Då lever jag hellre dåligt till februari för då får jag heltid. Flytta vägrar jag för jag har aldrig trivts så bra någonstans som jag gör i den lägenheten.
Ibland skulle jag vilja ösa all min skit på någon annan så som alla alltid gör mot mig .. Jag ska alltid ta hand om allas problem och har någon problem så kommer dom till mig. Det tycker jag klart om för det bevisar bara att jag är bra att prata med men alla ni andra som bara tar för givet att jag ordnar allt .. Hade ni varit i mina skor så hade ni inte överlevt en dag. Belive me..

Nej nu ska jag inte slösa mer tid på att gnälla, känns som att jag fick ut lite i alla fall.
Har massa jobb att göra.